succéliv

Mina fötter gjorde ont. Jag hade nya skor. Plommonfärgade. På knät syntes ett blåmärke från att jag snubblade på stan dagen innan. Trodde jag såg dig. Tappade all kontroll. Kaffet flög ur handen och jag föll över trappstegen. Min blick släppte dig inte. Du vände dig om för att se vad som stod på. Det var inte du. Jag tittade ner och rättade till kjolen. Det blödde lite från mitt knä och ett nytt blåmärke började synas. Allt mitt kaffe hade en kille framför mig fått över hela ryggen. När jag bad honom om ursäkt började jag gråta. Jag sa att jag tyckte jag såg dig. Det var utom min kontroll. Det jag kände för dig. Han kände på mitt knä. Sa att jag inte behövde säga förlåt. Fast hans jacka gått från grön till brun. Han sa åt mig att stå kvar. Kom tillbaka med en ny kaffe till mig och ett plåster. Resten av dagen gick vi genom hela stan tills det blev mörkt. Pratade om kärlek. Om flickan som han trillade i trappor över. Vi kysstes när vi skildes åt. Sen sågs vi aldrig mer. Våra hjärtan var någon annanstans. Hos Felicia och dig.