Spår av dig.
Sist jag bar jackan var vi ett par.
Som om inte jackan var jobbig nog.
Jag håller på och flyttar. Packat ner allting jag äger i kartonger. Påsar. Kastade inte ett enda gammalt minne jag kom över. Jag brukar alltid kasta saker. Oftast för att det gör för ont. Eller för att jag är arg. Men med dig är det annorlunda. Sparade allting istället. När jag var som mest trött och slavat runt på vinden kom jag över asken. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag hade gömt asken i ett linne jag fått av dig. Ett randigt linne. Tror det var från Indien. Allt bärande av kartoner och skärsår från vassa kanter fick mig att brista. Du kändes i hela bröstet.
Där var den. Den oranga lilla asken som jag öppnade på din säng. Du hade precis kommit hem från Italien. Det första du gjorde var att packa upp den. Nu i min hand. Asken som det omskrivna halsbandet bott i. Tårarna rann först. Sen sprutade de. Jag ville ringa dig och berätta hur mycket jag bara vill att det ska funka. Men jag gjorde inte det. Du hade inte tyckt om det. Jag önskar att jag inte ville det här så mycket. Att jag slutade älska dig.Jag älskar dig helt i onödan.
Kommentarer
Trackback
