succéliv

Det finns ens sak som jag älskar att göra och det är att hångla. Som om det vore första gången fast du kysst personen en massa förut. Det går inte med alla. Men när det väl är så är det  mjukt, tappa andan, gåshud, händer överallt, tunga och nacken känsla. Bara ett fåtal pojkar kan få en att känna så.

Jag tycker om pojkar som vill hålla mig i handen, älskar kött, kysser bra, får mig att skratta.

Jag minns inte första gången jag hånglade. Men jag är övertygad om att det var en tjej på dagis. Inga pojkar ville leka sånt bara tjejerna var nyfikna och vågade göra om kuddrummet till en hångelfest.



Jag hånglar med en kille som jag träffade på ett fik i Paris.


En gammal kärlek. Vi kunde inte slita oss. Våra vänner tyckte vi hånglade jämt.



Gråt.




Jag gråter ofta. Inte för att jag är olycklig nödvändigtvis utan för att jag känner så mycket ibland. Jag vet inte varför just jag skulle bli så blödig. Jag vet att jag är ett ego och kan vara elak som alla andra. Men jag är så skör när det kommer till vissa saker. Jag läste en rad i en gammal dagbok idag. Grät i säkert en timme. Kan gråta på tunnelbanan, i mataffären eller gåendes på gatan. Ofta när jag tänker på min mamma gråter jag. Jag gråter verkligen mycket. I alla fall varje vecka. Det är nog mer än andra tror jag.



Tänk om jag dör av att jag gråter för mycket.