succéliv

Munkar som jag fotade i Camden, London.

Ett beroende till en brödring doppad i socker. Sen jag var liten har jag haft en stor passion for munkar. Jag föredrar den så enkel som möjligt. Helst med ett hål i mitten och vänd i socker. Som liten var jag lite utav en expert på bakverket. Visserligen var det här i England. Men jag hade stenkoll på de mest prisvärda och bäst bakade munkarna i stan. Det fanns ett bageri några kvarter från mormor och morfar där jag köpte en påse med fem munkar varje dag. Jag åt dom alla själv. På vägen tillbaka till huset. Morfar tyckte jag var glupsk. Det tycker han idag också. Men jag var beroende av dom.

Jag minns i Spanien när vi var på ett vattenland som små. Där hade dom mini-munkar doppade i florsocker. Helt sjuka. Perfekta. Det finns kort på mig och min syster från när vi var små och alltid ville visa upp vårt godis. Men att jag som vuxen skulle vilja ha munk-kort på mig själv trodde jag aldrig.


Det finns massvis med obehagliga bilder på mig stolt uppvisandes munkar. Det är inte okej.