Tonårskärlek i en vuxen kropp.
Jag kan liksom inte rå för det. När ska jag växa upp. När ska jag sluta handsvettas och skriva lappar med hans namn på omringat av små hjärtan. Eller små lappar med saker man tänker om honom men inte törs säga. För när man försöker stammar man eller så tjocknar halsen. Inte våga öppna munnen för att fjärilar kan flyga ut. Inte våga möta hans blick. Jag minns hur jag smög runt med ryggen längs skåpen i skolan. När pulsen tog över och allt kändes omöjligt brukade jag tänka på hur skönt det skulle vara sen när man var vuxen. Jag är nog vad man kallar vuxen nu. Men alla typiska symptom plågar mig än. Tanken av hans läppar och hud gör mig varm. När han tar i mig känns det överallt. Ska jag sitta där på min 75-årsdag och vilja hångla upp min senil dementa man över köksbordet medans koppar och kanelbullar flyger runt i lägenheten. Tonårskärleken är hård med ändå ljuv. Jag kanske bara ska vara glad att jag har den kvar.
Kommentarer
Postat av: Asna
Känner igen mig själv i så mycket du skriver! Din text får mig att sitta och gråta över nyförlorad kärlek. Det är tröstande att läsa något som beskriver på pricken det man känner, och veta att man inte är ensam om det. <3
Postat av: Fiffi
Du är inte ensam.
Trackback
