Ungefär fyra gånger om året.
Jag hade glömt mina nycklar. Typiskt mig. Satt i hans trapp. Varje kvart slocknade lampan. Klockan var efter tio på kvällen. Jag reste mig från stentrappen och tände så många gånger jag orkade. Tänkte att mina träskor lät för mycket. Sen satt jag i mörkret. Började räkna. Kom upp i tvåtusenåttahundra. Sen kom jag på mig själv. Tänkte på hur många gånger jag suttit i trappuppgångar. Det är många. Började sjunga lite. Tittade rakt fram mot porten och väntade på att se honom dyka upp utanför. Varje bil som stannade till tänkte jag var han. Men det gick en timme. Ingen bil var hans. Trappen var tyst och det ekade. Jag sjöng tystare. Hörde hur det lät inifrån andras hem i huset. Tallrikar och prat. Dörrar som öppnades. Men ingen kom ner för trapporna. Det lät som om alla i huset hade så trevligt. Två timmar senare. En bil stannar till. Det var han. Helt svart i trappen och porten öppnas. Äntligen fick jag komma in till honom. Jag hade längtat efter honom hela dagen.
Jag låser mig ute ungefär fyra gånger om året. Men det var första gången i hans trapp.
