succéliv

Du pratade om att vi skulle hänga i Vaxholm på sommaren.


Det började med en middag på Bistro Jarl. Kanske var det för att du var så snäll som jag var elak mot dig. Du liksom lät mig. Du flinade mycket och pratade sommar. Jag pillade i maten. Ditt hår var lockigt och vi satt längst in vid ett litet bord för två. Jag tyckte inte jag var orättvis. Jag tyckte inte vi lovat varandra något. Vi hade ingenting gemensamt. Dina kompisar varnade dig för mig. Du kom till mitt jobb. Ville prata. Jag gav dig fem minuter. Du frågade om jag ville gå ut med dig. Jag sa att jag skulle stanna hemma. Sen när du ringde på min dörr mitt i natten hörde du festen innanför. När jag sa att vi nog inte skulle ses mer blev du arg. Du låtsades inte se mig den där kvällen i baren. Men jag gick fram ändå. Det du sa den kvällen fick mig att inse hur mycket du tyckte om mig och att jag bara varit självisk.  Det var aldrig meningen att vara så mot dig. Vi var för olika. Det visste jag redan från början och dina kompisar med. Du skulle ha lyssnat på dem och jag borde ha lämnat dig ifred.