succéliv

Igår lämnade min sten mig ifred efter några dagars djupt ätande. Jag fuktade mina läppar och kysste honom adjö igår eftermiddag. Jag tycker om hur han får mig att känna. Känna saker på riktigt. Sånt som andra låtsas inte känna. Men det gnager där inuti dom. Det vet jag. Kanske tycker jag om honom så mycket för att han får mig att inse hur bra jag egentligen mår varje gång han ger sig av.

Det finns en film som jag tittade på miljoner gånger om som liten där en flicka har en Mood ring som alltid är svart. När hennes vän dör blir den plötsligt himmelsblå.


Så är stenen för mig.