Simon.
Han var stökig och sprang runt med en blå hjälm. Han hade alltid en speciallärare vid sin sida. Han var inte som andra barn. Han hade blödarsjukan. Svart hår och blå ögon. Vi lekte T-rex på skolgården och jag spelade Nintendo hemma hos honom ibland. En dag åt vi rån i hans soffa och jag frågade chans. Simon sa nej. Det gjorde inget och vi lekte Dinosaurier dagen efter igen.
Simon var speciell. Han var så skör. När han slog sig kunde det gå illa. Ändå kunde han aldrig sitta still. Ibland var barnen taskiga mot honom för att han var annorlunda. Men jag tyckte att Simon var fin.
Jag hoppas han mår bra idag och att han kommer ihåg hur mycket jag tyckte om honom.
Stort att vara bad ass madrasspyroman, och ändå fråga chans på den blödarsjuke snubben med blå damphjälm. Respect.
