succéliv

Hon hette Barbara. Vi kallade henne Babba. Vi bodde grannar på Tomtebogatan och gick i samma klass från 4-9 i Adolf Fredrik. Min pappa var sträng när jag var liten. Men Babbas mamma tog priset.

Jag vet inte vad jag gjorde som var så hemskt men jag fick portförbud hos Babba. Vi fick inte leka och inte prata i skolan.  En gång när kidsen från Vasastan i klassen hade sällskap hem efter en konsert vi gjort så pratade Babbas mamma med mig. Hon sa att mina föräldrar aldrig ställde upp och att dom inte älskade mig. Jag var 10 år och kunde ha trott på det hon sa. Men jag visste att hon ljög och bara ville vara elak. Dagen efter ringer jag hem till Barbara för jag skulle börja på samma friidrott som henne. Trodde jag. Mamman svarar och säger att jag inte ska ringa dit mer och att jag kan glömma att jag ska börja på samma friidrott som hennes dotter. Att jag är ond och att mina föräldrar är sjuka.

Jag står som frusen i köket med en sladdtelefon mot mitt öra. Jag hör henne fortsätta. Mina ord sätter sig som en stor klump i min hals och fastnar där. Hon slänger på luren. Jag står kvar med telefonen i örat fast det inte är någon kvar. Länge. Lägger på försiktigt som om telefonen skulle gå i små bitar.

Mamma ringer upp henne och frågar hur fan man kan prata så till en tioårig flicka. Men hon skrek bara tillbaka, det hördes ut i hela köket. Det gick inte att prata med henne. Sen gick Babba alltid nerstirrandes i marken när vi mötte dom på gatan och hennes mamma rakt upp i luften.


Jag tyckte så synd om Babba.