succéliv

Jag hade tagit dig.

Jag åkte till din stad. Först satt jag i lobbyn i två timmar och väntade på dig. Du var sen. Vi möttes och jag tog upp hotellnyckeln ur bröstfickan. Vi satt i hotellrummet. Du satt i en fåtölj och jag på sängen mittemot. Vi tittade på varandra. Du sa konstiga saker. Ett tag funderade jag på att ta första tåget hem när du var på toaletten. Jag hann inte. Det påminnde mig om en gång när jag bodde ensam på hotell i en hel vecka. Fast du var där kändes det lika ensamt som den gången. Du sa saker om mig fast du inte kände mig så bra. Vi åt middag. Du fortsatte säga saker jag inte förstod. Du kändes präktig och inte alls som någon jag ville sova med. Det var tyst i flera minuter. Du fiskade efter komplimanger. Jag fiskade efter ögonkontakt med andra. På natten var vi på stan. Det var slagsmål överallt. En känsla av hets och blod. Den påminde om dig. Jag åkte hem dagen efter. Sen fick du bo hos mig när du var i Stockholm. Jag vet inte varför. Du fick egna nycklar hem till mig och jag ställde upp på dig. Du ställde till med en scen på tågstationen en gång. Du sa elaka saker och bråkade med mig. Det fick du ångra. Du bad om ursäkt ett halvår senare. Den kändes lam.




Sluta ring mig 03.00 på morgonen.