succéliv

Jag hade inte varit i pingisrummet sen jag frågade chans på Manne. Jag hade min röda polotröja med ett guldhalsband utanför kragen. Minns att jag höll pingisracket i ena handen och guldhjärtat i den andra när jag tog mig mod och gick fram. Han sa nej. Men när jag ett långt tag senare vågade återvända dit träffade jag dig. Alice. Vi satt och pratade om hur jobbigt det var att vara kär men ändå så himla härligt och viktigt. Vi hade varsitt rack. La ned dom och gick hem till dig på Dalagatan. Där satt vi och skrattade tills vi nästan dog. Drack hundra glas saft. Jag minns hur vi gjorde grimarser framför spegeln. Vi blev nära himla fort. Vi turades om att berätta om killar vi var kära i och vi gjorde planer för hur vi skulle komma dom närmare. Du är den enda jag känner som tror lika mycket på kärlek som jag. Vi andas verkligen det.


Vi drömde om pojkryggar och kyssar.


Ibland hånglade man så käken ömmade i flera dagar efter.

Vi blev äldre och fler killar dök upp i våra liv. Blonda. Mörka. Korta. Långa. Vi var kära i dom alla. Så många fester som ägde rum i din pappas lägenhet på Hornsgatan går inte ens att tänka sig. Alla kids vi fick in. Vi dansade. Kysste pojkar. Grät. Viskade. Skrattade. Det är fester jag aldrig glömmer. Jag önskar att jag hade filmat allt från den tiden för det hade blivit världens bästa film. En film om kärlek.