succéliv

Jag såg hur vi kunde kramas när alla lämnat fotbollsplanen.

Jag hade ljusblå jeans. Klockan var kanske tre på eftermiddagen. Jag hade precis gråtit. Gråtit över att mitt hår var fult. Att jag såg ut som en pojke hjälpte inte heller. Jag speglade mig i ett skyltfönster. Mina smala ben och armar var utom min kontroll. Jag kände i jackfickan. Där låg stenen som träffade mig i ögat från din spark. Du siktade på mål och grus följde med. Jag hade sparat den. Jag var bara med på fotbollen för din skull. Att jag stod i mål var väldigt planerat. Du hade aldrig pratat med mig om du sett hur dålig jag var med fötterna. Mitt öga var svullet och jag stod vid Vasaparken. Det var tidig sommar och jag hade nya skor. Dom såg inte mycket ut för världen efter bara några dagar då jag alltid snubblade över mina egna fötter. Det var svårt att veta var du skulle hänga på sommarlovet. Jag var ett typiskt storstadsbarn som letade nya kompisar i Vasaparken varje dag. Ni hade säkert ett sommarställe som ni åkte till hela familjen. För jag tittade efter dig varje dag den sommaren utan framgång. Men stenen kände jag på i min ficka hela sommaren. Varje dag.