succéliv

Jag kunde inte förstå hur man kunde vilja gå klädd annorlunda.

När jag var liten spenderade jag väldigt mycket tid i England. Det var där jag tog mina första steg och sa mina första ord. Varje lov reste jag och min syster till mormor och morfar i en liten stad utanför London. Vi var där minst sex gånger om året. Jag hade vänner där. Dom gick i engelsk skola. Jag avundades deras skoluniformer. Tidigt varje morgon satt jag och tittade ut genom fönstret och studerade flickorna i rutigt och knästrumpor. Jag ville vara en av dom. En dag fick jag det.


Min morfars pappa dog och jag och min syster ansågs för små för att gå på begravningen. Vi fick en hel dag i en engelsk skola. Jag bytte om till min skoluniform som om den var gjord av tunt tunt papper. Med största noggranhet drog jag upp strumporna precis under knäna. Jag var sju år gammal. På lunchen var jag i extas. Man fick en egen liten mjölkartong till maten. Bara en sån sak. Och på lektionen svarade jag rätt på en fråga inför hela klassen. Det var en fråga om ugglor minns jag. Jag hade håret fint bakom öronen och ett marinblått diadem. Det gick väl ihop med min kavaj med skolans logga på.


Dagen var alldelles för kort. Jag fick lämna ifrån mig min uniform och möta upp min syster på skolgården. Det sista jag såg var ett tjejgäng som stod och mobbade en överviktig tjej. Dom hade trampat på hennes lunchlåda. Engelska flickor var mycket elakare än i min svenska skola. Dom slogs som pojkar och spottade. Kanske var det för att dom tvingades ha kjol varje dag. Vad vet jag. Jag älskade alltihopa.