Sanna mina ord.
Jag var på middag med en annan. En man ropade mitt namn och jag hoppades att det skulle vara du. Det var det inte. När han gick på toaletten förde jag anteckningar om dig.
Jag står med en bok i handen. Alla sidor är fyllda med dig. Jag började till och med att skriva med mindre bokstäver för att mer utav dig skulle få plats. Nu är boken kladdig. Lite trasig i kanterna. Men den är fin. Det är nog det finaste jag har kvar från någon kille jag varit kär i. Jag har foton, kvitton, kläder och minnen från andra killar. Men jag har aldrig skrivit som jag har om dig. Du gav mig det. Det känns lustigt att det sista jag har kvar av dig är mina egna ord. Men det märkligaste är nog att den sista meningen i boken skrev jag på ett 7-eleven på Sveavägen. Där jag träffade dig första gången. Jag har funderat på att smyga in den bland andra böcker i en bokaffär. Helst i en stökig liten sådan. Någon som känner sig ensam kanske hittar den. Det har varit så härligt att skriva om dig. Det har blivit svårare och svårare att skriva om dig. Pennan har strykt många meningar och ord. Det ligger en blank bok i en liten affär någonstans och väntar på mig. Jag vet det. Den är till för att bli fylld av ord om dig. Jag hoppas att ni hittar varandra. Ett kärt återseende. Orden och du.
