succéliv

Du sjöng i en kör bara för pojkar.

Oscar, du hade alltid min uppmärksamhet. Du var rund och hade blå ögon. Din röst var hes och du skrattade jämt. Det var något speciellt med dig. Vi var elva år och gick i femman. Jag var hemligt kär i dig. Jag satt på vår tomma skolgård och väntade. Ensam. Väntade på dig. Du gick på Gosskör ända till sent på eftermiddagen en gång i veckan. Du kom alltid ut småspringandes mot mig och så gick vi. Det vara bara då jag var själv med dig. Vi hade haft lov. Jag kommer in på skolgården. Den är helt öde. Jag är sen som vanligt. Flaggan hänger på halvstång. I klassrummet sitter en massa vuxna. Din pappa står vid tavlan. Han berättar att du inte finns mer.  Din bror hade försökt rädda dig men det var försent. Några hade ritat teckningar redan. Jag satt helt stel. På natten låg jag i min säng och tänkte på att du inte skulle komma utspringandes från Gosskören mer. Jag grät inte en tår. Det kom inga. Jag hade en svart blommig kjol när min fröken Sonja hämtade mig för att åka till din begravning. Det var hemskt. Din mamma och pappa log mot oss. Hela klassen satt där för dig. Din storebror pratade. Mina första tårar kom och jag fick bäras ut ur kyrkan när det var över. Ibland tänker jag på dig Oscar. Du var min hemliga kärlek. Och bara du visste om det. Det tycker jag är fint.