succéliv

Du tränade bodybuilding och var större än dem andra papporna på stranden.

Du hade lite rödlätt hår. Tjejerna var galna i dig. Fast du var bonnig och hade en dialekt. En väldigt tydlig värmländsk sådan. Fast du gjorde inte hela träskor grejen. Du hade ändå stil. Min mamma skulle på fest med sin kille men han var sjuk. Hon gick dit själv. Gick därifrån med dig. Ni blev ett par efter det. Snabbt blev mamma gravid. Jag var på gång. Sen kom min syster tätt inpå. Sen var det jag min mamma och syster mot världen. Vi fick klara oss själva. Vi har försökt ha en relation med dig. Det kändes alltid lika olustigt när du fem minuter efter vi klätt av oss i hallen och sitter med snoriga näsor i soffan hör dig säga "Jag ska bara dra till gymmet en snabbis". Eller så skulle du dra och sola solarium. Du kunde aldrig bara ge oss en helg. Fast vi bara sågs någon gång om året. Du var nervös och alltid småfull när vi kom på besök. Du skojade ofta om min vikt. Snackade skit om min styvpappa som faktiskt tog hand om oss. Du gav oss dåligt samvete för ditt eget mega fuck up. Ändå ville jag så gärna att du skulle vara en del av mitt liv. Min syster pallade inte mer. Du gav upp min bror. Han gav upp dig långt senare. Jag fick åka själv till dig. Jag vet inte varför jag ens satte mig på den där bussen för att sen sitta i din bil och höra allt skitsnack du hade att komma med. Jag älskade dig. Det var så enkelt. Men jag var liten då. Nu är det inte lika enkelt. Det blev helt plötsligt jävligt svårt. Jag åkte till Värmland en gång. Inte på grund av dig utan för att träffa en kille. Jag ville spy. Han pratade som dig. Han vara lika tjurig och känslig som dig. Ack värmeland du sköna i all ära. Men någon vidare barndom gav du oss inte.