succéliv

Var på väg till honom. Så många gånger som jag varit nära att vända och åka hem. Tänkt att jag är galen som ens tar mig till honom. Men jag älskade honom så mycket. Med ett hjärta fullt av sorg. Fullt av sorg för det som skulle komma. Jag visste vad som stod på. Ändå lät jag mig våndas och genomgå dessa smärtsamma möten. Mötena med honom. Han likaså. Vi båda sågs i ett sken av sorg. Vi visste att vi bara drev varandra längre ifrån det vi ville ha. Det vi en gång trodde på. Men vi kunde inte låta bli.

Det smärtade så mycket att jag ibland ville radera honom ur mitt minne. Glömma att han fanns. Men hans finns. Han finns i mitt hjärta. Och jag är tacksam över att jag för första gången i mitt liv har vågat sörja en kärlek. Sörja på riktigt. Mitt hjärta lät mig. Jag flydde alltid från känslor som fick mig att må dåligt. I månader lät jag dessa känslor äta mig. Bli en del av min vardag. Inga undanflykter. Jag lät dom väcka mig varje morgon. Lät dom ta musten ur mig. Tillät mig själv att gråta nätter igenom. Tillät mig själv att förlåta. Att älska igen.