succéliv

Det var mitt tredje besök hos ögonläkaren. Denna gång tog han sig ton. Han försäkrade mig om att det inte var något fel på mina ögon. Att jag skulle sluta slösa både hans och min tid. Jag visste att han talade sanning. Därför blev jag inte förvånad över hans höjda röst. Men jag reste mig bestämt och sa att jag minsann skulle gå till en annan doktor. Det gjorde jag också.

Men denna gången var det en kvinnlig läkare. Jag började genast berätta om mina tåriga ögon. Hur dom ständigt rann. Att jag dygnet runt ofrivilligt grät. Men hon var för varm. Hon såg rakt igenom mig. Totalt. Helt plötsligt hör jag mig själv berätta för henne hur mycket jag saknar dig. Och att jag bara gråter och gråter. Men att jag gråtit så länge nu att det bara syns på ögonen. Ingen annanstans. Att det gjorde så ont att jag hittade på olika sjukdomar för att slippa tanken på att det faktiskt var du som rev hela mitt inre i bitar. Att tanken på mig med en annan kille kunde gå dig förbi. Det krossade mig. Hon gav mig en salva för mina röda ögon och sa att jag kunde komma tillbaka om jag ville. På låtsasbesök. Och det gjorde jag. I nästan ett halvår.