Fickuppringning.
Jag tänkte länge den dagen på min räddning.
Hur jag räddade dig.
Vi hade inte pratat på bra länge. Det var ingen god stämning sist. Ingen god stämning alls. Vi var båda besvikna på hur vi sumpade "oss". Hur vi bara klantade bort vår relation.
Det är höst nu. Snart vinter. Jag var i dina kvarter. Hade undvikt Vasastan länge nog. Det var där jag råkade ringa upp dig i fickan. Av alla nummer ville min ficka ringa dig. Jag märkte inget. Tills du ringde upp mig.
Du lät glad. Du sa att du hade sett mig bara härom dagen. Att du undrade om jag sett dig med. Om det var därför jag ringde. Du lät så glad. Så jag ljög. Sa att jag hade sett dig, ropat på dig men du hade inte hört mig. Jag hade haft bråttom. Spillt kaffe på mina byxor och tappat mobilen i marken så batteriet åkte ut. Du hade hunnit försvinna när jag kom upp från asfalten med min mobil i tusen bitar i handen. Annars hade vi kunnat fika. Kanske gått hem till dig. Jag ljög så jävla dåligt. Men du är nog okej med det. Du gick nog på det. Mest för att du ville att det skulle vara sant. Du ville inte bara vara en fickuppringning. Inte av mig.
Kommentarer
Trackback
