succéliv

Du sov oftast när jag gömde mig. I mörkret såg du mig inte tvivla. Du såg inga tårar. Du såg inte heller hur jag log när du sa att du tyckte om mig. Du sa att du kunde ha älskat mig. Men att det var försent. Jag visste att du inte kunde älska mig. Men ändå så sprängdes hela mitt nervsystem och hjärta i tusentals mikroskopiska bitar när orden lämnade din mun. Så kraftigt att jag inte fick ut ett ljud. Eller luft. Jag slutade andas. Men du såg mig inte. För jag gömde mig i mörkret. Där fanns bara vi.