En resa för att glömma.
När det regnade som mest gömde vi oss i henne.
Jag satte mig i bilen med Amanda och Tom. Vår destination, Haverdal. Låg i baksättet med klibbiga ben. Det var varmt och jag försökte läsa ut min bok. Men mina tankar var någon annanstans. Obesvarad kärlek slukade mina andetag. P3 dokumentären brusade bara i öronen. Han i radion pratade om olycklig kärlek. Jag tyckte inte han gav den rättvisa. Hans ord smärtade inte som jag ville att dom skulle. Jag somnade med huvudet mot fönstret till bruset.
Det gjorde mindre ont när jag höll i vykortet Corinnes mamma skrivit.
Jag och corinne sov i samma stuga. Det regnade nästan varje natt. Låg och pratade om sånt man pratar om med sin bästa vän. Jag känner att jag kan berätta allt för henne. Vi somnade till smattrandet.
Våra enkla frukostar gjorde att vi orkade cykla längre. Bättre.
Vi hängde vår tvätt.
I badrummet låtsades jag att jag var i Italien.
På vägen hem var det grått nästan svart på himmlen. Jag satt i framsätet. Dokumentär på radion igen. Den här gången om Afrika. Gillade musiken. Den kändes perfekt till den tunga luften. Och mina tunga andetag.
Jag älskar att sitta i framsätet. Älskar som ni vet att åka bil.
Det var i framsätet som jag tog farväl. Farväl av honom. Ibland måste man. Jag väntade för länge. För jag trodde på honom. Jag hade åkt dit ordentligt. Det händer mig ibland. Så sällan att det känns så mycket i mig. Jag skrev mitt avskedsbrev. Som han aldrig fick och somnade med huvudet mot fönstret.
Många brev skrevs via den här. Framför allt till honom.
Väl i Stockholm fortsatte mitt liv med Corinne precis som vanligt. Resan som satte ihop mitt hjärta igen. Det har jag henne att tacka för. Corinne. Du är den bästa vännen jag någonsin haft.
Kommentarer
Trackback
