Kunde klättra upp i ett träd och bara titta på honom göra sina läxor.
Jag har så länge jag kan minnas dokumenterat kärlek. På olika sätt. Ofta i smyg. Jag har glasspapper från killar jag var kär i när jag var var nio. På insidan av pappret har jag skrivit små meningar. I bästa fall har jag sparat glasspinnen och skrivit datum. Jag gillade att bita på glasspinnar tills dom blev helt mjuka och spretiga så det finns bara ett fåtal i min låda. Utan någon vidare tanke på vad det gör med mig. Hur det får mig att må. Sparandet. Hur alla gamla minnen kanske stannat mig i en viktig utveckling. Att släppa saker. Släppa människor som jag en gång älskat. Det är inte det att jag inte vill släppa taget. Jag tycker bara väldigt mycket om att minnas. Ord och känslor jag delat med andra. Smärta jag känt och till och med kanske orsakat andra. Det är trots allt priset man får betala. Och jag är lika villig varje gång att riskera lidandet.
Jag blir väldigt sällan kär. Men när jag väl blir det blir jag ordenligt kär. Råkär. Ibland önskar jag att jag var tvärtom. Men jag ångrar mig snabbt. Jag gillar att jag känner så mycket som jag gör för "honom" varje gång jag faller.
