succéliv

Igår gick jag och röstade. I min gamla skola. Den gamla skolan som jag är så rädd för. Jag har skrivit om den förut. Kan liksom inte riktigt komma ifrån min rädsla för betongbyggnaden. Allt som hände där inne. På skolgården, Allt som inte borde ha hänt. Jag klev in fylld av vemod. Det såg exakt likadant ut. Bara ny färg på väggarna. Den läskiga träkonsten prydde fortfarande väggarna. Den som jag föraktade. En av tavlorna föreställde tre av de män som byggde skolan. Den hängde precis vid telefonen. Ibland när man ville ringa hem lät man bli. Allt för att slippa männen i trä. Tavlan var inte bara obehaglig. Den kom med en historia. De tre männen påstods nämligen vara inmurade i skolans väggar. Och att man ibland kunde höra ljud av hammare och annat oljud om nätterna när skolan var stängd.

Efter jag röstat klart bestämde jag mig för att gå ett varv. Fast det kröp i hela kroppen. Höll andan när jag fotade. Kom ihåg när Cedric och Thomas stod på varsin sida om mig och kastade min jacka till varandra över mitt huvud på skolgården. Det var snöstorm. Jag nådde inte. Fick gå hem utan jacka. Helt kall. Helt blöt. Syslöjden var i samma lokal. Där det alltid drog så om glasdörrarna. Det lät som spöken. Rut hade jag i syslöjd. Hon hade bara fyra fingrar på en hand. Hon hade fastnat med sin ring när hon hängde upp gardiner. Tappade balansen. Hon föll till marken men fingret hängde kvar i gardinstången. Med ringen på.

Lyckligtvis behöver jag aldrig mer gå upp för den trappan. Aldrig mer höra hur det drar från glasdörrarna. Aldrig igen vara rädd för tavlan vid telefonen. Aldrig igen vara rädd för Ruts hand. Aldrig mer få gå hem utan ytterkläder i storm. Aldrig mer känna mig liten och otrygg.