succéliv

Det känns som om jag berättat för hela världen om dig. Jag gillar det.

Mitt hjärta fick sig en släng igen. En släng av dig. Det är okej. Du är en del av mig nu. Inuti mig. Tänker på dig minst en gång om dagen. För att jag vill. För att mitt hjärta tillåter inget annat. I början försökte jag kämpa emot. Det gick ibland. Väldigt sällan. Nästan aldrig. Jag drömmer om dig om mig som kompisar. Vi skrattar så vi sätter pastan i halsen. Kramas när vi säger hej då. Att du tänker på mig som någon bra.

Jag drömmer att vi  är bättre än någonsin.

Helt otippat. Jag satt och pratade om mitt nya jobb. Det skulle vara en trevlig kväll. Alla var där för att gratulera mig. Inte du. Vi hade fått in varsitt glas vin. Jag gillar inte att hålla tal eller liknande men jag ville säga att det här nya jobbet var precis vad jag behövde. Och dom behövde mig. Att det var som kärlek vid första ögonkastet. Kände mig lite vidrig när jag hörde mig själv. Flinade lite åt hur du hade äcklats av mig.

När jag lyfte blicken står du plötsligt där. Inte ensam. Med en tjej. Som du dessutom höll om.

Utan att hinna reagera har jag vällt ut mitt rödvin över hela bordet och alla reser sig hastigt för att undgå spillet. Jag ser hur folks blickar drar sig till mig. Jag börjar genast torka i ren panik. Ville inte att du skulle se mig. Hon tittade på mig. Du stod vänd bort och hälsade på någon som redan satt ner. När du vände dig om var jag redan borta. Under bordet. Jag har nog aldrig känt mig mer förnedrad. Efter fem minuter vågade jag komma fram. Du hade gått. Och jag kände mig som världens största idiot. Precis som när vi var ihop.

Mina tår vickade alltid under täcket av lycka när du klev inom genom dörren. Varje gång. Älskade hur du klev rakt in och direkt in till mig. Hur du rörde mig nästan som om du var rädd för mig. Jag har svårt att ibland inte känna för dig. Det är något visst med dig som jag aldrig kommer att förstå. Som jag vissa dagar bara vill ringa till dig och våga fråga. Fråga om du lite någonstans långt där inne kanske kan tycka om mig igen. Om bara lite.

I provrum växer min kärlek för dig. Det är någonting med det trånga utrymmet och hur jag känner för dig. Jag brukade skicka bilder till dig på mig från olika provrum. Du har sett mig i allt från bikini till klänningar. Till ingenting på min hud alls. Jag tänker fortfarande på dig när jag står där. Ibland tar jag kort som jag inte skickar. Men gillar tanken på hur du hade gillat dom. I min lilla hemlighet blir jag nykär i dig varje gång jag kliver in i ett provrum.

Så många gånger som jag legat med mitt huvud mot din kudde och funderat. Sen lagt huvudet mot ditt bröst. Funderat över ditt sätt. Läser vad kvinnor på internet skriver om dig. Alla lika betuttade i dig. Alla okej med ditt sätt. Alla drar dig i håret. Sover mot din skuldra. Beundrar din lena hud. Gillar hur du håller saker för dig själv. Dina korta sms. Du har ett sätt. Som håller en på distans men man vill ändå alltid ha lite mer. Komma lite närmare. Jag läser mellan kvinnornas rader. Ser igenom deras lust. Jag måste ge det till dig. Du är nog den enda mannen i mitt liv som lyckats hålla mig förtjust så länge. Jag älskar ditt sätt.

Tillsammans med många andra kvinnor det vill säga.

Jag stod och pratade med mig själv framför spegeln. Var väldigt vältalig. Läste lite innantill av mina stödord. När det är viktiga saker jag vill få fram till dig brukar jag skriva små lappar med ord. Annars kommer jag bort mig. För så fort jag ser dig är det så mycket annat jag också vill prata om. Den här gången är det råviktigt att jag gör rätt. Att jag gör det snyggt. Annars kan det bli en riktig cirkus hemma hos dig. Det är så viktigt att jag framför spegeln övar på vad jag ska säga. Vilka ord jag betonar. Hur jag håller huvudet. Rubbet. Allt för att det ska bli så bra som möjligt. Det är lite på liv och död kan man säga. Så mycket betyder det här för mig.

Jag saknar hur vi var innan vi blev ett par. Då allting var som det var. Du lät mig komma när jag ville. Hur sent eller tidig jag än var. Såg alltid till att jag fick mat i mig. Att jag sov bra. Åt frukost. Du var mån om att jag trivdes. Jag kunde bara vara hos dig utan anledning. Hänga omkring i dina rum och pilla på saker medan jag fick ideér om saker jag ville skriva. Älskade hur du ropade på mig från andra rummet. Ville att jag skulle läsa saker du skrivit. Du brydde dig om mig på ett sätt som du aldrig kommer göra igen. Du ringde om struntsaker. Jag var aldrig arg på dig. Blev aldrig lättirriterad. Störde mig inte på saker du sa. Bara saker du inte sa. Hur du jämt höll tyst. Det gör du fortfarande. Ibland är det som att sms:a med en död. Men när vi träffas lever du. Då är du väldigt mycket levande. Precis som jag tycker om dig.

Det är fint när jag sätter mig vid din dator och jag ser att ett fönster med något av mina inlägg pryder din skärm. Du brukar bli lite generad. Du läser den sedan länge. Jag har valt att inte skriva om dig förut. För jag visste hur du så gärna ville att jag skulle. Vi skrattar åt samma saker. Du frågar ibland lite för mycket. Jag brukar stoppa dig då. Brukar ta din hand. Leda in dig till sovrummet. Inte för att manipulera utanför att det är så härligt med dig. Vi har sovit mycket ihop. I början fick jag dåligt samvete. För någon jag absolut inte borde ha det för. Det är typiskt mig. Jag åkte förbi Globen på väg hem till dig. Jag visste att han var där inne. Inne i Globen. Så jag blundade tills jag passerat. Kändes lite bättre. Den natten sov du oroligt. Du väckte mig genom att dra mig mot dig. Sa att du tycker om hur jag tänker på småsaker. Hur jag uppvaktar dig. Vi skrattade åt hur jag är mannen i vår relation. Du sa att du inte ville att jag skulle träffa honom mer. Men det gör jag. Ibland. Är ärlig med dig om det. Du luktar så gott och du är så ny. Och du är fin som ser det han aldrig såg.

Förra julen var olidlig. Vidrig. Jag var helt knäckt över att vi inte fungerade. Besviken på mig själv. Jag satt på bussen och skrev ett inlägg om dig på julafton. Hela december var en plågsam månad. Jag grät lite varje dag. Ville att vi skulle vara bra ihop. Ibland brukar jag undra över vad du tänkte om mig. Om du också var ledsen. Om du saknade mig. Om du också hade hopp. Du sa aldrig någonting. Visade ingenting. Förmodligen för det bästa. Varje dag ville jag åka hem till dig och dricka thé. Jag tänkte att du inte ens behövde prata med mig. Bara vara i närheten av mig. Det räckte om du satt i rummet bredvid. Så ledsen var jag. Nu sitter jag igen på julafton och skriver om dig. Vad det betyder vet jag inte. Den största skillnaden är att jag ler när jag tänker på dig och inte gråter. Alltid nåt.

För en stund var du min.

Du har legat med hela stan. Hela landet. En stor del av världen. Med mig. I början kände jag mig speciell för dig. Som om du tyckte om mig. Som om jag var någon. Jag stöter ihop med tjejer du legat med hela tiden. Alla vet att jag vet. Du vet inte ens hur många jag känner till. Jag som dom är bara en i mängden för dig. Som du har blivit för oss. En i mängden.

Jag kommer alltid att vara helt öppen med dig.

Jag blottar mig rätt mycket för dig. Då menar jag hur jag tänker och känner. Jag vet inte om du gillar det med mig. Men det är väldigt mycket min stil att göra så. Skriva några rader om hur du får mig att känna. Jag tycker det känns mer på riktigt än när jag säger det. Det är lättare att bemöta tystnaden när du läser mina rader. Tycker inte om din tystnad när jag öppnar mig med ord. Ibland känner jag mig naken framför dig. Ibland är jag naken framför dig. Jag har blandade känslor för dig.

Därför blottar jag mig.

Jag verkade oberörd. Ingen visste hur jag svalde tårarna. Hörde hur mitt skratt egentligen lätt platt. Helt utan liv. Ingen märkte något. Jag var för bra på att dölja. Dölja det som slukade mig inombords. Jag stod på en båt i somras. En tidig morgon. En kille och en tjej hånglade så att dom nästan föll överbord. Jag dansade barfota bland trasigt glas. Något du aldrig hade tillåtit. När jag dansade kände jag mitt halsband slå mot kroppen. Jag gick ingenstans utan halsbandet ett tag. Sov med det. Badade med det. Jag märkte hur jag kramade om halsbandet när jag skulle ta viktigare beslut. Jag hoppade raklång av båten från sju meters höjd. Höll en hand längs ena sidan av min kropp och med den andra handen tryckte jag halsbandet mot mitt bröst. Istället för att hålla för näsan som jag brukar göra.

Du var med mig hela sommaren. Runt min hals. Mot mitt bröst. Nära mitt hjärta. Halsbandet kommer alltid för mig vara en påminnelse om dig. Jag tycker fruktansvärt mycket om mitt smycke. Och dig.

Jag saknar hur du brukade lyfta av mina glasögon från mitt ansikte när vi skulle sova. Du fällde alltid ihop dom och la ner dom försiktigt. Du sa till mig att jag borde vara mer rädd om dom. Ha dom i ett fodral. Jag kunde vara slarvig med sånt. Jag saknar hur du alltid lät mig gå in och ut ur ett rum först. Jag tyckte om att känna dig bakom mig. Kände mig trygg. Jag saknar när du var sjuk eller hade ont. Då fick jag alltid beröra dig mer. Smörja in dig. Knåda. Jag saknar hur du ville ha med mig på saker. Du ville ha mig där. Jag saknar att du sa hur mycket du tyckte om att komma hem och jag redan var där.  Jag saknar att du gillade mig.