Han lovade.
Nu är inte bara jag paj, utan min iphone också.
Han lovade att aldrig ringa mig igen. Att inte skriva några sms. Han lovade att låta mig få glömma honom. Låta honom med tiden bara få bli ett namn och ett ansikte. Utan en tanke på att det kanske är han som vibrerar i min ficka ler jag när jag plockar upp telefonen. Hans namn står över hela displayen. Hans namn står över hela min hornhinna. Mobilen vibrerar så det gör ont i handen. Jag tappar den i marken. Jag lyfter den långsamt från asfalten och vänder på den försiktigt. Det var som att se mig själv i spegeln. Den var helt trasig.
Snälla ring aldrig mer.
Beyond räddning.
Ingen idé. Vi var som bortblåsta.
På hösten hade vi som allra mest förhoppningar. Förhoppningar om att vi skulle fungera. Jag hade ingen känsel längre när vi nått jul. Det var min första jul i London sen jag var liten. Jag kanske var 10 år gammal sist. Kände mig lika liten nu som då. Jag nådde inte dig. Och du hade slutat sträcka på dig för länge sen. Det var helt vidrigt hur jag varje morgon vaknade med smaken av din andedräkt i min mun. Hur jag kände dina händer hålla kvar mig i sängen när jag skulle kliva upp. För du var så fruktansvärt jävla långt borta. Vi var på riktigt över den här gången. Slut. Beyond räddning.
OK!
Tummen upp.
Allting är helt OK! Det var länge sen låtarna på radio stämde in på mitt liv. Musiken förföljer mig. Jag gillar det. Det är som om någon vill att jag ska bli påmind hela tiden. Påmind om härligheten. För tro mig, jag försöker att förtränga. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag vill. Det är som om någon studerat mig ett tag och valt ut honom. Han liksom bara är där nu. Rakt framför mig. Och det är helt OK!
Hej Bullen.
Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet.
"Hej Bullen, jag har ett problem. Det är just nu jag inte ska känna såhär. Eller så är det precis nu jag ska känna såhär. Det är hemligt och genant. Att min puls slår lite extra och att jag drar på munnen hela tiden. Jag tänker förbjudna tankar. Han höll i mina fötter och jag i hans när vi låg skavfötters. När vi ligger nära känner jag mig helt lugn. Han får mig att skratta. Om inte annat att svettas. Jag börjar fundera på om det här är farliga saker. Men jag vill inte att det ska ta slut. Jag känner pirret om ni förstår. Hjälp vad ska jag göra?"
/Fiffi Jenkins
I full gång igen.
Jag önskar att det var hans sms jag letade efter i fickan.
Jag som hade skött mig så jävla bra. Inte ett enda sms, samtal eller mail under påverkan. "Don´t drink and dial" brukade jag säga. Men jag slutade. Ingen var värd att ångra sig över dagen efter. Ingen var värd att blotta sig för. Tills nu. Det är sjukt. Men jag vill ha honom. Oavsett total bortgörning eller inte. Det är värt det den här gången. Det får kosta vad det kosta vill. Han känns värd vartenda öre. Varenda förnedring. Värd.
Blir hela tiden påmind.
Vidrigt godis.
Som ett olovligt byte.
Jag känner mig som ett olovligt byte med honom. Gillar det.
Det ringer på min mobil. Dolt nummer. Brukar inte svara då. Men jag valde att göra motsatsen. I andra änden hörde jag honom. Som vanligt lät han lite upptagen. Lite dryg. Men var noga med att poängtera att jag var saknad. Att han inte kunde sluta tänka på mig. I hans tonläge hörde jag desperation. Jag förstod att han hade sett mig med killen jag väljer att sova med ibland. Den där killen som hånglar upp mig på offentliga platser. Fast jag avskyr sådant. Men han får slicka mig i örat på busshållsplatser. Det kan ha varit så att han i andra änden hade sett det. Sett tungan i mitt öra. Känt panik. Känt saknad. Han brukade vara förtjust i mitt skratt. Länge sen han hört det sa han nu. För länge sen. Han fick inget skratt och vi la på. Sen hånglade jag på bussen hela vägen hem med den nya.
Han skrev "Kom hungrig".
Som den korvdrottning jag är blev jag överförtjust.
Jag hade fyllt år. Som vanligt hade jag spridit nyheten väl. Alla visste om det. Men inte han. Så jag skrev till honom. Berättade om den stora dagen och att jag tittat efter honom ute. Utan framgång. Han bjöd ut mig. Direkt. Jag tackade också ja. Direkt. Jag mötte honom vid 7-eleven. Där jag mött så många andra killar. Han hade varit ute och sprungit. Tänkte att det var hett. Han ursäktade eventuella eftersvettningar. Ännu hetare. Vi åt korv. Drack. Skrattade på pallstolar. Vi visste ingenting om varandra så vi fick börja från början. Nu vill jag veta mer. Eller ingenting alls.
Jag drömde om er inatt.
För vissa av er fick jag inte gå.
Jag drömde om er inatt. Hur ni ville ligga med mig. Vara i mig. Det var som om ni drömde om mig också. Jag träffade er en och en på olika fik. Sen gick vi hem. Tog ut varandra. Med vissa av er låg jag och pratade efteråt. Andra klädde jag bara på mig efteråt och gick. Över vissa grät jag på vägen hem. Ni andra flinade jag åt när jag stängde dörren efter mig. Har drömt om er i ungefär en månad nu. Kanske kom ni med ljuset. Vet inte. Men jag andas bättre än på länge. Och jag älskar er alla fast jag egentligen inte vill.
Han gör ont.
Bland andra män pratar jag om honom som om han inte betydde något.
Han skaver. River. Jag måste stanna till när jag andas. Sluta gå. Han stod tio meter ifrån mig. Jag skrev ett sms. Nåt i stil med "Hej, jag kom att tänka på dig". Jag såg hur han sträckte ner handen i fickan efter mobilen. Hur han läste mina ord. Han tittade på mobilen i några minuter. Sen la han ner den i fickan igen. Utan att svara. Hon sprang emot honom. Eller så var det bara som jag inbillade mig. Dom kramades länge. Jag vände mig om och tänkte på mina obetydliga ord i hans ficka. Vad trodde jag. Hur kunde jag ens förvänta mig något annat. Det är redan försent. Hon är i hans system nu.
När han inte ser.
Jag är tacksam för hans beröring.
När han inte ser. Då är han min. Han har fina ögonfransar. Dom kittlar mig på halsen när han blinkar. Hans prickar räknar jag i smyg. När han inte ser. Då är han skör. Hans händer mot min bara hud känns precis som dom borde. I hela mig. Jag visste inte hur jag kände. Men nu börjar jag förstå. Att när hans ögonfransar inte är nära känner jag saknad. Saknad jag trodde var förlorad.
Du var aldrig bra på att ljuga.
Ingen tog på mig som du.
Du hörde att jag grät. Gråten i min röst. Jag var tvungen att berätta hur jag kände. Att jag inte trodde på dig. Du hade svikit mig för djupt. Jag såg bilden av henne i dina ögon. När jag sov bakom dig såg jag hennes skepnad över din rygggtavla. Blundade jag var hon där. Du hade ljugit dåligt. Jag lät dig hållas. Ville att du skulle berätta det själv. Det jag så länge vetat men inget sagt. Du fick mig att må dåligt över din handling. Det gjorde mig mest arg. Att din handling blev mitt problem. Hur du kysste min kind en natt som om det vore min mun. Din tunga över hela mitt ansikte. Jag låtsades sova. Alla mina små hår i nacken reste sig. Jag omfamnade mina egna bröst. Du var för bra. För bra på att få mig helt svag. Ingen tog på mig som du. I min tystnad kände jag hur din stora mun släppte taget om mitt ansikte. Du viskade förlåt. Du trodde att jag sov.
Men jag låg vaken hela den natten med hopp om att ditt saliv aldrig skulle torka från min kind.
Ikväll.
Han kanske kan lära mig några tricks.
Ikväll ska jag träffa honom. Han som inte gillar att jag skriver om honom. Vi ska spela flipper. Och när jag hälsar på honom ska jag lukta på honom. Utan att han märker nåt. Det är vad jag ska göra ikväll. Lukta på honom.
Du var aldrig dum mot mig.
Hur du än satt, gick eller gjorde var du alltid svinsnygg. Den snyggaste killen jag haft.
Du var aldrig dum mot mig. Inte en endaste gång. Din bara överkropp under din öppna munkjacka var full med tårar. Du hade lämnat dörren öppen. Bara för min skull. Du låg på soffan. Jag tittade på dig från hallen. Tyckte om tanken av att du inte visste om att jag var hos dig. Stod kvar extra länge. Du var ledsen. Ledsen över mig. Det regnade. Ditt fönster stod vidöppet. Man kände att du rökt cigaretter utan stopp. Du smakade extra sött när du var ledsen. Din underläpp smakade av sirap. Jag la mig på dig. Du tog i mig men jag kände hur du egentligen inte ville. Du var för ledsen. Som så många andra gånger när jag varit dum pratade vi inte om saken. Du bara lät mig komma undan med sån skit. Jag vill så gärna att du ska veta hur kär jag var i dig. Jag var bara inte van vid att det fanns killar som du.
Du är den finaste killen jag varit nära. Någonsin.
Den röda klänningen.
På mornarna innan kunder dök upp var det svårt att inte tänka på dig.
Jag jobbade extra. Körde två jobb. Allt för att slippa tänka på oss. På extra jobbet fick jag bära fina klänningar. På nåt sjukt sätt så kändes det lite lättare så. Drack hallonsaft och hjälpte tjejer hitta rätt klänning. Var engagerad. Som om jag valde ut en klänning till mig själv för att få din uppmärksamhet. Vi hade verkligen tappat kontakten den sommaren. Kändes okej vissa dagar. Andra som ett rent helvete. Men jag köpte en röd klänning en dag. Skickade en bild på mig i den till dig. Du gillade den. Och jag gillade dig. Hela sommaren.
